En artist är tillbaka i svensk hockey. Konstnären, som Pär Mårts kallade honom, sa för bara något år sedan att kroppen hade gett upp och att det inte skulle bli någon mer ishockey. Men nu är Dick Axelsson, 37, ändå snart tillbaka på Hovets is. Och det är svårt att inte ställa sig frågan; kommer det här verkligen bli så jävla bra?
Det är en nästan komisk kombination. Kravställande och hårda Niklas Wikegård har plockat in den lätt egocentriska och — enligt rykten — lata Dick Axelsson. Axelsson lade grillorna på hyllan efter 15 matcher med Brödernas/Väsby säsongen 22/23 och spelade ingen hockey förra säsongen. Han säger själv att han trodde att chanserna att ta en tröja i Djurgården gick upp i rök när Wikegård presenterades som ny sportchef. Ändå står vi här. Har Wikegård fått storhetsvansinne som bygger en trupp där den numera 37-åriga och pensionerade Axelsson ska vara en av ledarna som tar Djurgården tillbaka till hockeyns finrum efter senaste årens misslyckanden?
I podden Shoot The Puck får vi höra Axelsson tankar om just detta och en hel del annat. Med sin distanserade, men ändå självgoda framtoning förklarar Axelsson hur mycket han ångrar att han låtit media skapa bilden av honom som lat talang, och att han visst tränat hårt under sin karriär. Och speciellt nu inför comebacken. Det finns en hunger i rösten. Han berättar att det var kärleken till Djurgården, och drömmen att få leda klubben tillbaka till SHL, som lockade honom att börja spela igen.
Wikegårds ledarstil. Skadeproblemen som tvingade Axelsson att sluta spela. Avbrottet från hockeyn. Den höga åldern.
Kommer det här verkligen bli så jävla bra?
Utöver viljan att återigen bevisa sig på den stora scenen hemma i Stockholm besitter Axelsson kvalitéer som är svåra att träna sig till. Som inte går att tillskansa sig i ett löparspår, under en skivstång eller via en skillscoach. Oavsett hur ambitiös en up-and-coming, 18-årig junior må vara.
I Shoot The Puck pratar Axelsson om sitt välkänt heta humör. Om hur det brinner till under matcherna. Något som han själv menar att han blivit bättre på att hantera med åldern. Just den hårfina balansen mellan kontroll och vansinne (en vinnarskalle!) är precis vad Djurgården behöver mer av för att lyckas bättre i derbyn och Hockeyallsvenska finalen.
Med tanke på att det som redan nämnt var mer än ett år sedan Axelsson senast spelade hockey kommer det förmodligen behövas en startsträcka. Och förmodligen kommer den vara längre än vad alla förhoppningsfulla djurgårdssupportrar har tålamod till. När grundseriens 350 omgångar (det är väl något sånt?) summeras kommer det dock spela mindre roll. Nyckeln är att palla ta den initiala kritiken från supportrar och media, sitta igenom en bänkning här och där och ändå producera när chansen ges — något Axelsson har mer erfarenhet av än någon annan i svensk hockey.
Nu är det ju knappast så att Djurgården lider av en brist på spets i sitt powerplay. Linus Klasen kommer fortsätta spela sina två minuter även den här säsongen, komponerad av bland annat Marcus Krüger. Med en effektivitet på strax över 24% (bara sjunde bästa i ligan) förra säsongen finns det dock utrymme för en förbättring. För en offensiv spelare med 453 SHL-matcher och 83 landskamper i ryggen är powerplay som att cykla. Gissningen är att Axelsson kommer gå rakt in i en av Djurgårdens powerplay-uppställningar. Som alla hockeyspelare vet finns det inget bättre sätt att bygga sitt självförtroende än att få äga mycket puck i motståndarnas zon.
Så för att svara på frågan: Ja, får Axelsson hålla sig frisk finns det tillräckligt som pekar på det.